Diagnoser och sjukdommar är inget för mig, jag är som jag är och det är så det får bli

Man kan ju dra cornelis här: ge mig mitt vin, bittert och sött. Har vinet, köpte en våg, vägde 39kg och jag är inte en långskrank och inte heller landar jag på 160+ jag är en stadig 172cmare och jag riktigt känner hur det stramar i midjan och benen. Jag vägde väl 52 förut, inte för att det var något klumpigt men nu när man ändå är packad och gett upp helgon dagboken med EGP kan man ju lika gärna dra det här.

Hej jag heter Annicka, när jag gick i sexan blev jag "sjuk" när jag gick i åttan blev jag "frisk" när jag började gymnasiet blev jag "sjuk igen" när gymnasiet var avklarat vet jag inte vars jag stod, nu antal år senare snart 22 är jag nog sämre än någonsin. Jag blir skitförbannad, ledsen och besviken, uppriven och mer förbannad när jag läser och hör om personer med ätstörningar, den sortens ätstörningar där kilona rasar för att passa in på kändissidans "här är viktorias mått, moss och hela jävla skelettgarderoben". Jag anser mig inte sjuk, anser mig aldrig varit det, men här bak i mitt huvud ligger det och ganager, ett segt oligt moln som aldrig går bort. Jag skulle aldrig i hela mitt jävla liv söka hjälp bara för att jag niger mig över stolen eller helt enkelt ratar all mat som står på bordet, kanske av den enkla anledningen att allt är en process, tar tid och för att sjukvården överhuvutaget är lite väck. Men det kanske är så att man tror sig ha kontroll och veta vad man sysslar med, men jag betvivlar för jag är fan inte dum i huvudet, ändå kan jag inte förklara varför i hela världen det är som det är. Om det ska ligga i hur man är som person eller hur man växt upp är de punkterna borträknade för längesedan, för det finns perfekta föräldrar och det är mina, bättre kan man absolut inte ha.

Nu skiter jag i det här, det får gå som det går, kanske blir livet en liten nystart om jag kommer in på skolan och flyttar, för alla här i livet behöver mer än en partner, en garderob och tak över skallen.