.

Känns mest bara hemskt att jag kastar ut mina rinnande inälvor såhär. Kan inte ens minnas om jag bara tog bort H från msn eller om jag också blockade? Klarar inte av att aktivitetsfältet ska visa någon kommentar i stil med "lever bäst".

Gick ut på promenad och tänkte inte, tänkte mest hur det skulle vara att ha en hund likasinnad som jag, en sur, tjärv inåtvänd personlighet som trampar med dynor mot asfalt, säkert fint men orka. Kändes också som jag glömt allt vad pannor, ventiler och thermodynamik heter, känns överjävligt.

Igår pratade jag med pappa live från Norge, han sa att livet går vidare, att kärlek försvinner och kommer igen, att jag var finast av allt, att en dag kommer den rätta träda in hos mig, att H inte är värd mina tårar, att sorgen och tomheten tar en evighet att läka bort men kommer att försvinna. Jag känner mest "I lost my love this is the end of the world", jag kämpar emot telefonen hela dagarna, det gör inte han, alla grepp han haft har han släppt, mina krampar än.
Jag trodde att han var "it", jag trodde att jag skulle få se H i min famn 100 år in i framtiden. Allt går tydligen inte att laga, tvinga, bygga, göra om, jag vill....

Men något tog min själ en natt och vred om allt, nu är jag ful och svart föralltid, kan man förstå det? det kommer hänga med mig hela jävla livet. Linn tog tag i mig och trasslade ut en gåta, nu har jag öppnat ögonen och känner inget mer. Im not alone im lonley.