.

Inget gör ondast allt gör det, att H stängt av mig i sitt hjärta, i sitt huvud och alla tankar, att H släckte känslorna för mig, det finns inga tårar för mig mer. Att sitta här hemma i skogen och snegla mot sängen, mot soffan, mot viken, mot Igor och Erkki, allting påminner om H, och halsen krampar så av det, ögonen svider hela tiden. Min promenadrunda som inte längre bara är min. Jag är så arg på mig själv, så besviken och skamsen, så ångerfull. Jag kan inte styra Hs kännslor, jag vill men kan inte, jag vill styra mina egna men kan inte. Hur länge är det såhär? När får mina händer in känslan av någon annan? När blir min vardag tom på tårar? När raderas H och ersätts av annat? Hur mycket jag än vill går det inte!!!!!!!!! Sitter och glor in genom grannens fönster, ena flickan där är 17-18 nu och pussas i köket med sin pojkvän, jag var just fyllda 17 små år när H klev in och tog upp allt i min kropp, vill bara kasta in en sten med notering "låt det inte bli så som jag gjorde det, du dör flicka lilla".

Jag skulle gå till sjöss när jag träffat H, kärast på hela jorden klarade jag inte av att rulla på havet mellan Sverige och Finland utan honom, men i den åldern var jag heller inte stark i huvudet och klarade inte av att stå upp mot de oljefläckiga karlarna som krälade på durken under alla däck ovanför.
Kastade sjömanslivet och höll så hårt om H och alla hans ord, tröst och hjälp, hans kärlek framförallt. H flyttade ner till mig och mina slitna täcken, därifrån gick vi tillsammans och gjorde oss våran familj, han och jag lilla bäbisIgor och blyga Erkki, täckerna blev nya och kuddarna blev våra, sängen var aldrig tom. Varje morgon låg han där när jag öppnade ögonen, och varje natt var han det sista jag såg innan sömnen åt upp mig.
Nu är han fortfarande det sista jag ser när jag somnar och det första jag tänker på när jag vaknar. I söndags när jag satt och skakade i många timmar på hans nya pojkrum i hans nya liv bet jag ihop för att inte titta på honom medans jag räknade timmarna till avgång och farväl. Ondast gjorde väl att han sov där så fridfullt och ovetande om den enorma kraft jag har till H. Att hans telefonleende inte kommer från min röst mer, att smspipen inte är mina sms som anläder. Min telefon är tom nu. Jag minns fortfarande en rad från något av de första sms jag fick från H. Jag minns det första jag älskar dig, och det var här i skogen, jag satt på golvet i vardagsrummet framför bokhyllan och rotade bland mammas smycket då jag fick höra det, mitt hjärta i den stunden fick typ inte plats innanför bröstkorgen, och upp på övervåningen sprang jag full av lycka.

Jag minns det första kyssen och tyvärr den sista med, jag minns min sista kram runt honoms klena axlar. Jag vet hur varje punkt på hans kropp känns, jag vet varje detalj bara jag låter mina ögon stängas för en sekund eller två. Jag kommer fortfarande ihåg tankarna jag hade om H innan jag ens träffat honom, och det känns som jag tänkte dom tankarna igår. Jag kunde se hans stolthet i hans ögon när han tog med mig för första gången i Luleå till ett ungdomshus där alla hans vänner satt, hur han inte skämdes över att hålla min hand inför alla. Nu är det inte så mer, jag såg hans blick, kände hans känslor och allt är som bortblåst, jag ångrar att jag ånkte till Luleå i söndags, att se verkligheten så hård och brutal, tom och känslolös. Ut ur dörren klev jag halv 5 på morgonen och på hans skrivbord hängde inte bilderna från "en kyss Annicka blir 18 år" mer.

Hur många brev jag än skriver men inte skickar hjälper det inte, hur många tårar jag än gråter hjälper det inte, hur mycket jag än tänker, saknar och länktar efter H så hjälper det inte, för jag kan helt enkelt inte få honom att älska mig igen någonsin. Och nu när jag sätter punkt för det här inlägget kommer det inte komma något sms från H, inget telefonsamtal ingeting, om någon vet hur man ska orka komma upp till ytan igen vill jag gärna veta det. Jag älskar H fortfarande.... även fast jag inte får.